”Det hela regisserades till att avslutas med ett riktigt Amerikanskt filmslut”

Peter Åhling:

Vi tar det från början…

Resan startade i november 2020, ovissheten i om det skulle spelas matcher eller inte var den stora snackisen. Pandemin ställde krav på oss som vi inte tidigare var vana vid, gruppträning var förbjudet, vi behövde dock vara förberedda på att snabbt göra oss redo för match, det innebar att var och en behövde hålla sig i form på egen hand.
Under fyra månader förbereddes individuella träningspass, sedan skulle dessa genomföras, dag för dag, vecka för vecka.
Här började gruppen bygga upp sig, via digitala hjälpmedel, lojalitet och ödmjukhet inför det vi stod inför blev gruppen starkare, trots att vi inte fick träffas. Träningsfliten och kvaliteten på Fysträningarna var oerhört hög.

I Mars 2021 fick de allra flesta börja träna inomhus tillsammans, några dvs de födda -01 och äldre fick fortsätta med egna träningspass.
Vid detta stadie visste vi också att dåvarande säsong skulle strykas helt, så vårt fokus låg helt och hållet på säsongen 21/22, dvs den som precis avslutats.
Under vårens träningar såg vi tydligt hur väl utvecklingen slagit ut under vintern trots egenträning. Vi var riktigt bra rent fysiskt och några av träningspassen vi hade är fortfarande det bästa vi åstadkommit på träning, farten, kvaliteten och framförallt viljan att vinna var magisk.

Försäsongen planerades in att vara längre än vanligt för att få in fler matcher, under dessa matcher fick vi indikationer på hur vi låg till jämfört med övriga lag. Bedömningen var att vi nog klarade av detta bättre än vi trott. Vi hade trots allt tappat våra mest rutinerade och namnkunniga spelare.

Seriestarten spelades borta mot favorittippade Västerås, vi åkte därifrån med resultatet 3-3 och en prestation som var mer än godkänd. Vi satt också på bussen och kände, faan, vi är bra, bättre än vad folk tror.
I femte omgången mötte vi Skoghall hemma, inför den matchen hade vi tagit två segrar och fått med oss ett oavgjort resultat i premiären, dessutom hade vi förlorat hemma mot Västra Mälardalen. Prestationen mot Skoghall var helt fantastisk och hade idrott varit rättvist, jämt, då hade vi vunnit den matchen men istället får de helt till skänks med sig två poäng medan vi bara fick ett, riktigt, riktigt tungt. November månad brukar vara den tyngsta under en säsong, för oss var den mer än tung. Många tjejer, hela 7 stycken startade månaden med att spela SDFSM, efter det var spelet och energin som vi haft de inledande fem matcherna som bortblåst. Vi spelade fyra matcher i november, två förluster och två oavgjorda blev resultatet. Värre var att prestationerna var betydligt sämre än tidigare, energin, inställningen, ödmjukheten som vi pratat så mycket om, allt var som om vi gick på sparlåga för att inte batteriet skulle ta slut.

VM uppehållet kom lägligt och det som gruppen går samman och gör under egentligen en kväll är det som är det häftigaste med lagidrott eller grupper med människor.
Lite nya verktyg planterades i spelarnas huvuden vilket i sin tur gjorde att ödmjukheten, lojaliteten till de andra och batteriet laddades fullt igen. Otroligt hur en sådan liten grej kan göra så stor skillnad.

13 poäng och en åttonde plats, så såg läget ut i serien när vi kämpade och slet under mellandagarnas träningspass, energin var tillbaka och träningarna såg riktigt bra ut.
Vi avslutade året med en ”hinderbanetävling” med efterföljande Brunch på nyårsafton och med det var vi redo för andra halvan, energin var påfylld, nu skulle vi ta igen de poängen som vi tycker att vi varit förtjänta av.

Västerås, Västra Mälardalen och Kumla, tre matcher på 9 dagar och tre segrar (8 poäng)
Vilken start vi fick, energin och det sättet vi spelade innebandy på var verkligen kul att se, lagen hade svårt att hänga med stundtals och vi fick mycket beröm för hur vi spelade innebandy i dessa matcher.
Rönnby, Skoghall och Hagfors, tre matcher på fyra veckor och tre förluster, ridå.
Efter förlusten mot Hagfors hade vi 7 poäng!!! Upp till kvalplatsen med 5 matcher kvar att spela, begravningsstämningen i omklädningsrummet efteråt var slående. Gruppens utveckling under året var så tydlig, det är så extremt mycket roligare att vinna än att förlora, det bevisade vi där och då.
Röster hördes från nära och kära att nu är det kört.

Fem matcher kvar och vi bestämde oss (målsättning var enda sedan jul och halva säsong kvar att spela) att vi ska spela om det i sista matchen mot Katrineholm, jag gick till och med ut i tidningen och sa det runt jul och nyår.
Vi fick frågan flera gånger och vi stod på oss, NEJ det är inte kört, vi ska spela om det i sista matchen.
Sanningen är den att vi inte spelade dåligt vid förlustmatcherna, prestationerna var bra, men omständigheterna var emot oss. Vi var väl medvetna om det och påtalade det mycket och ofta.
Ivo Niskanens kamp, varv efter varv i mördarbacken i olympiska spelens 30km Skiatlon för att få med sig en bronsmedalj blev vår symbol, dessa fem matcher var vår mördarbacke.

Nykvarn borta seger med 8-1, derby mot Lockerud hemma och seger i sudden med 4-3.
Helt plötsligt var avståndet upp till säker mark endast 3 poäng och ryggarna framför oss i backen kom hela tiden närmare.
IBK Linköping borta en söndag 12.30 i Folkungahallen, lättare uppgifter kan man ha, minst sagt. Vi åker därifrån med en 6-4 seger och plötsligt när vi når toppen av backen är vi ikapp, vi går till och med upp i dragläge.
Två omgångar återstår och vi innehar 6:e platsen med samma poäng, 29, som Västra Mälardalen, Rönnby har 28 poäng.
IBF Linköping stod på tur, ny resa till Folkungahallen, och efter säsongens bästa Powerplayspel vinner vi matchen med 6-1, tre mål på tre PP försök, WAOW.
Sista kurvan innan upploppet, vi ligger först (32 poäng), Rönnby (31 poäng) hakar på, medan Västra Mälardalen inte orkar hänga på (29 poäng).

Upploppet kvar och en avgörande match mot Katrineholm, precis så som vi ville ha det.
Efter ca 9 minuter in i andra perioden leder vi med 4-0, vi har spelat ut Katrineholm i början på andra perioden, serieledaren Katrineholm har det oerhört jobbigt.
När perioden tar slut står det 4-1 på tavlan, när Katrineholm gör 4-2 och 4-3 i femte minuten av tredje perioden är vi ängsliga, vi vågar inte riktigt spela ut. Samtidigt som vi missar de riktigt bra målchanserna som vi skapar. Matchen är tuff med mycket kamp, en kamp som vi imponerande nog står upp i jättebra.

…..Som sagt, den som regisserade detta……

18.22 på klockan kommer matchens första utvisning, helt otroligt med tanke på hur just den situationen ser ut och med tanke på alla andra situationer tidigare i matchen som inte renderat i utvisning. Vi får alltså avsluta säsongen med att spela Boxplay, vi kämpar och sliter, fredar oss allt vad vi kan, Katrineholm är nära att kvittera två gånger, en kvittering som hade inneburit kvalspel för vår del. Istället så kämpar lagkapten Hanna Boström till sig bollen och med mindre än en sekund kvar rullar hon in bollen i mål och seger med 5-3 mot serievinnaren.

Eufori, känslorna rann över, publiken, ledare och spelare, ja alla med ett blått Fröjeredshjärta tappade allt, tårar sprutade och jublet visste inga gränser. Helt otroligt, vi klarade det, vi gjorde det ingen trodde var möjligt, vi kommer spela i Allsvenskan nästa säsong igen.
Vi höll alla bakom över hela upploppet och precis som den gode Ivo så blev vi belönade för vår enorma hängivenhet att aldrig ge upp.

Att få stå tillsammans och tänka på alla prestationer, på alla uppoffringar, på allt jobb som gjorts, på alla individer som bidragit till att i mina ögon skapa världens bästa grupp, att få stå tillsammans med er runt mittcirkeln och sjunga Stad i ljus för att ”fira vår serieseger” det är ett av mina finaste, kanske det allra finaste idrottsminne.

//Peter