Halvtidskoll i Allsvenskan

Halva säsongen är avverkad och en tillbakablick, funderingar omkring förväntningar och prestationer är på sin plats. Så håll till godo, här kommer den.

Förutsättningarna i säsongsstarten var enkla, halva laget var utbytt från året innan, den nya halvan hade aldrig spelat på allsvensk nivå tidigare och de som lämnade tog med sig mycket erfarenhet och poäng. Vad göra?
Vi bestämde oss direkt för att vi ska göra allt vad vi kan för att hålla laget kvar i allsvenskan, det ska ske genom hårt arbete, noggrannhet och en lagsammanhållning där alla personer är superviktiga i sina unika roller. Det fanns inte utrymme för någon som bara hade lust att ”åka med”, utan alla var tvungna att vara beredda på att ta plats och vilja bidra.
Alla i laget var överens om att gruppen tillsammans kommer behöva prestera, både på plan och utanför, alla blev bärare av laget, inte bara några få individer.
Sagt och gjort, serien drog igång.

Hemmapremiären mot förväntade topplaget Västra Mälardalen skulle på något vis bli avstampet, hur står vi oss, hur många spelare i truppen fixar i nuläget att spela på denna nivån, har vi fått till försvarsspelet bättre än fjolåret, osv? Det fanns massor med frågor som skulle besvaras. Matchen slutade med en hemsk uddamålsförlust, vi visade dock för oss själva, publik och motståndare att, ojdå, vi kan nog inte bara räkna bort Fröjered i år.

Efter tre matcher stod vi fortfarande på noll poäng, tråkigt och i mitt tycke ganska missvisande, vi förtjänade bättre utdelning.
I omgång fyra och fem spelade vi hemma under samma helg, Sävsjö besegrades på lördagen och Hovslätt under söndagen. Söndagsmatchen var för mig en magiskt bra prestation, det är inte många gånger jag upplevt en sådan berörande insats. Vi gör allt precis så som vi kommit överens om, vi offrar oss och alla är verkligen med och bidrar. Det enda som saknades var fler gjorda mål, chanser saknades inte. En riktigt stolt och rörd tränare satte sig i bilen den sena söndagseftermiddagen och åkte hemåt. Vi fick äntligen ett bevis på att vi inte blir lätta att tas med och det syntes i tabellen också.
Här blev det också tydligt för oss att vi snäppat upp och att en utveckling redan efter ett par veckor hade skett.

Uppehåll, en plump borta mot ett riktigt bra Telge, ytterligare en träningsvecka och sen var det dags för derby mot Lockerud, borta.
0-3 underläge efter 10 min och allt annat än det vi hade önskat hände. Lugn, moral och bra kvalitet tog oss in i matchen. Jag minns särskilt spelvändning till 2-3 reduceringen i slutet av första perioden, waow, skolboken. Efter två perioder 2-4 underläge och massor med brända målchanser, då i tredje perioden med 10 minuter kvar togs det fram igen, lugnet, moralen och kvalitèn. Det var läge för en av våra färskaste spelare, Stina Öhgren att presentera sig på riktigt, tyckte hon. Stina gör sin första seniorsäsong, född -03 och hade matchats in mer och mer sedan säsongsstarten. Hon kliver fram från sin backposition och gör först 3-4 målet och sedan med tre minuter kvar skjuter hon in kvitteringsbollen i nät. Vilt jubel bland vår stora supporterskara, såklart. Att vi sedan visar oss starkast i förlängningen kändes på något vis rättvist, vi var det bättre laget och fick med oss två poäng från derbyt.
Lite roligt också tycker vi såklart, eftersom Lockerudstränaren innan matchen förklarar för hela publiken att vi tävlar om mer än bara tre poäng idag, ”Idag tävlar vi också om vem som är bäst i länet, så matchen betyder oerhört mycket”

Som bäst i länet klev vi helgen efter ut på hemmaplan och mötte Rönnby ungdom, efter en ganska slätstruken insats förlorar vi med 5-6. Vi var inte tillräckligt bra helt enkelt.

Två söndagar på raken stod sedan Linköpingslagen borta för oss på schemat.
Först ut IBK, de leder med 4-0 med ca 10 minuter kvar. Sanningen att säga så såg jag inte tendenser till att vi skulle komma i kapp, men på något sätt knyter vi återigen näven, visar en magisk moral och kvitterar i sista minuten genom kapten Svensson i 6 vs 5 spel. Sudden death slutar oavgjort och vi kommer hem med en i mitt tycke bonuspoäng. Dock så visar laget återigen upp gruppen som det stora vapnet, underbart att se från mitt perspektiv.
En vecka senare, dags för IBF. En tydlig spelidè skulle hjälpa oss mot segern, vi skulle taktiskt vinna över dem, någonting som jag inte sett tidigare att laget klarat, varken denna säsong eller förra. Underläge 1-2 inför sista 20 minuterna, återigen en offervilja, moral och galet härligt go i gruppen och plötsligt är matchen slut, vändning och seger med 4-2.
Den söndagen klev ytterligare en bit upp på utvecklingstrappan, vi vann inte för att vi spelade bäst innebandy, det var andra parametrar som var avgörande, precis det som ett bra lag klarar av.

IBF Örebro fick avsluta första halvan av säsongen, hemmamatch och seger med 2-0.
Ja, vad säger man, 2-0, vilket försvarsspel, lite krampaktigt framåt men tre sköna poäng in på kontot. Nollan i innebandy är värt att fira, eller hur?

Förra året hade vi 15 poäng efter halva säsongen, i år har vi också 15 poäng, en prestation som många inte trodde var möjlig.
Jag vill peka ut några avgörande saker som hittills stuckit ut hos oss:
Försvarsspelet har varit riktigt bra, alla köper sin roll och spelidèn.
Lagmoralen och offerviljan, herregud säger jag bara.
Gruppen har gått samman precis så som vi tillsammans bestämde att vi var tvungna att göra.
Vi har spelat på mycket folk, förmodligen en förklaring till att vi varit starkare än motståndarna i slutet av de flesta matcherna.

Tittar vi på enskilda prestationer så skulle jag vilja hylla några lite extra och nu utgår jag uteslutande utifrån vilka förväntningar de hade på sig innan säsongen startade.
Tova Pettersson född -03, hon gör alltså sin första seniorsäsong, utvecklingen har varit enorm på Tova, bra åt båda hållen och har en väldigt bra fysik. Kanske varit vår genomgående bästa spelare.
Ida Larsson född -02 kom från Skövde till denna säsong, aldrig spelat i allsvenskan förut.
Idas defensiv, offervilja, lojalitet och smartnes har gjort att hon burit än av våra kedjor på ett imponerande sätt, täcker bort massor av avslut.
Stina Öhgren har redan nämnts tidigare, hennes utveckling har också gått i raketfart, väger upp hennes storlek med riktigt bra spelsinne och taktiskt kunnande.
Dessa sticker lite över mängden men i det stora hela är det kollektivet som varit vår framgångsfaktor så här långt.

Nu ser vi fram emot resten av säsongen.
Imorgon kommer framtidstankarna, vi hörs…

//Peter